Grunden för ett gemenskapssamhälle måste vara att alla inom nationen ska kunna identifiera sig med varandra. Att kunna se varandra som jämbördiga om än olika. Alla är lika men samtidigt är alla unika individer. Att se på andra med misstro och ren paranoia borde således ses som en direkt motsatts till ett gemenskapssamhälle. Det skulle istället vara en kultur där enbart vissa lyfts fram, där det är viktigt att lyda de som bestämmer. Ett klart centraliserat toppstyrt samhälle där staten har stora möjligheter att inskränka personer på individnivå. Då är frågan, ska gemenskapen komma uppifrån eller nedifrån? Om gemenskapen skapas genom lagstiftning från riksdagen, är det då inte en fiktiv gemenskap?
En fundering jag har är att i dagens uppkopplade värld gör många skillnad på människor online och offline, vilket är väldigt märkligt i ett gemenskapssamhälle. Det finns individer (som jag) som har problem med sociala saker offline men som har betydligt lättare för dem online. Att nedvärdera onlinerelationer som många gör är att nedvärdera de individer som har dessa problem. Då är alltså jag inte välkommen in i gemenskapen för att jag har en psykologisk funktionsnedsättning? I ett gemenskapssamhälle bör alla relationer och kommunikationer mellan människor ske på lika villkor, oavsett på vilken area den kommunikationen sker. Detta innebär att start avståndstagande mot hat och förtal mot människor på internet.
Den nationella gemenskapen fungerar inte som den enda gemenskapen i ett gemenskapssamhälle. Jag vet inte ens om den bör vara den identitet som står högst på listan? Allt utgår i grunden från individen, familjen. Alla familjer firar högtider olika. Vissa familjer firar inte vissa högtider och andra firar dem. Att säga att det är detta som ska hålla en nationell gemenskap flytande anser jag vara felaktigt. Då jag med egen erfarenhet, efter att ha bott i ett invandrarområde i flera år sett att där värderade man de nationella högtiderna HÖGRE än de som var infödda svenskar. De med utländsk härkomst tyckte generellt att det var roligt med saker som valborgsmässoafton medan de infödda svenskarna i regel ville ha varje ursäkt att samlas i syftet enbart att konsumera stora mängder alkohol. (Enligt mina egna observationer) Är det denna kultur vi är så rädda ska gå förlorad? För det finns ingen kultur som jag motsätter mig mer än alkoholkulturen.
Med detta är bara den etniska dimensionen, det finns så mycket mer saker att förhålla sig till när det handlar om identitet. Om den nationella identiteten står över allt annat borde jag känna gemenskap med någon oavsett vad denna har för religion, kön, etnicitet, familj eller intressen. Fungerar det så i verkligheten? Nej. Ärligt talat är det inget av dessa faktorer som ensamt gör om jag kan identifiera mig med en annan människa. Det är inte religionen, inkomsten eller ens vilket land personen kommer från. Det viktigaste är att man fungerar tillsammans, personkemi, att klicka. Det är detta som bygger upp äkta vänskap, samhörighet och familjer; Och det är familjer som är grogrunden för samhället. Individer som antagligen själva eller tillsammans lever i denna värld.
Hen är annorlunda
Hen är konstig
Hen är en jobbig typ
Hen går inte att prata med
Hen är för gammal
Hen är för tråkig
Om den nationella identiteten och gemenskapen vore den mest naturliga gemenskapen av alla, borde väl inte saker som ovanstående tyckas eller sägas? Vi borde väl alla vara en del av samma konsensusfulla land där vi alla firande exakt samma högtider, bodde i exakt
En fundering jag har är att i dagens uppkopplade värld gör många skillnad på människor online och offline, vilket är väldigt märkligt i ett gemenskapssamhälle. Det finns individer (som jag) som har problem med sociala saker offline men som har betydligt lättare för dem online. Att nedvärdera onlinerelationer som många gör är att nedvärdera de individer som har dessa problem. Då är alltså jag inte välkommen in i gemenskapen för att jag har en psykologisk funktionsnedsättning? I ett gemenskapssamhälle bör alla relationer och kommunikationer mellan människor ske på lika villkor, oavsett på vilken area den kommunikationen sker. Detta innebär att start avståndstagande mot hat och förtal mot människor på internet.
Den nationella gemenskapen fungerar inte som den enda gemenskapen i ett gemenskapssamhälle. Jag vet inte ens om den bör vara den identitet som står högst på listan? Allt utgår i grunden från individen, familjen. Alla familjer firar högtider olika. Vissa familjer firar inte vissa högtider och andra firar dem. Att säga att det är detta som ska hålla en nationell gemenskap flytande anser jag vara felaktigt. Då jag med egen erfarenhet, efter att ha bott i ett invandrarområde i flera år sett att där värderade man de nationella högtiderna HÖGRE än de som var infödda svenskar. De med utländsk härkomst tyckte generellt att det var roligt med saker som valborgsmässoafton medan de infödda svenskarna i regel ville ha varje ursäkt att samlas i syftet enbart att konsumera stora mängder alkohol. (Enligt mina egna observationer) Är det denna kultur vi är så rädda ska gå förlorad? För det finns ingen kultur som jag motsätter mig mer än alkoholkulturen.
Med detta är bara den etniska dimensionen, det finns så mycket mer saker att förhålla sig till när det handlar om identitet. Om den nationella identiteten står över allt annat borde jag känna gemenskap med någon oavsett vad denna har för religion, kön, etnicitet, familj eller intressen. Fungerar det så i verkligheten? Nej. Ärligt talat är det inget av dessa faktorer som ensamt gör om jag kan identifiera mig med en annan människa. Det är inte religionen, inkomsten eller ens vilket land personen kommer från. Det viktigaste är att man fungerar tillsammans, personkemi, att klicka. Det är detta som bygger upp äkta vänskap, samhörighet och familjer; Och det är familjer som är grogrunden för samhället. Individer som antagligen själva eller tillsammans lever i denna värld.
Hen är annorlunda
Hen är konstig
Hen är en jobbig typ
Hen går inte att prata med
Hen är för gammal
Hen är för tråkig
Om den nationella identiteten och gemenskapen vore den mest naturliga gemenskapen av alla, borde väl inte saker som ovanstående tyckas eller sägas? Vi borde väl alla vara en del av samma konsensusfulla land där vi alla firande exakt samma högtider, bodde i exakt
samma typer av hem, hade exakt samma intressen över överlag var väldigt lika och tråkiga. Ska jag känna gemenskap med främlingar för att de är från samma land som mig eller från samma parti, samma skola etc? Delvis finns det såklart en gemenskapskänsla, men den är verkligen inte djup. Men är den djupare än andra? Det beror på, jag tycket att det är viktigt att vara stolt svensk, att vara stolt över sitt land, att värna över sitt försvar och sin självständighet. Jag anser däremot inte att man ska behöva fira högtider om man inte själv vill eller tvingas norm anpassa sig till den grad att man som individ mår dåligt av det. Kan jag identifiera mig mer med en svensk än med någon annan? Ja, men börjar de dricka mycket alkohol eller bete sig illa, uttalar sig rasistisk eller inte respekterar andra människor så känner jag ingen som helst gemenskap med dem. Så åter igen, det handlar mer om hur människor är som personer och vad de har för värderingar än att de råkar vara födda i samma land.
Trots detta resonemang innebär detta inte att jag nedvärderar den nationella gemenskapen. Tvärtom tycker jag att den är viktig. På vissa sätt är den viktigare än familjen, på vissa sätt inte. Det varierar från människa till människa och från tillfälle till tillfälle. Men den är aldrig en förutsättning för att jag ska känna en stark gemenskap med någon.
Trots detta resonemang innebär detta inte att jag nedvärderar den nationella gemenskapen. Tvärtom tycker jag att den är viktig. På vissa sätt är den viktigare än familjen, på vissa sätt inte. Det varierar från människa till människa och från tillfälle till tillfälle. Men den är aldrig en förutsättning för att jag ska känna en stark gemenskap med någon.
Kommentera