Var ett bra tag sedan som jag skrev en sådan här. Så vad händer i mitt liv? Det senaste året har jag kämpat med att få min diagnos bekräftad, att få rätt stöd och att få en ekononomisk stabilitet i livet. Jag har diagnosen aspergers och add. Vilket för mig inte är någon direkt nyhet. Men det är jäkligt intressant att se hur man blir bemött av omvärlden, när enda skillnaden gentemot innan är att man faktiskt har det dokumenterat. Från att bli behandlad av myndigheter som att "de inte förstår" eller inte bryr sig om att jag har problem och svårigheter blev jag helt plötsligt bemött som någon som skulle ha betydligt fler svårigheter än vad jag har. Varför förväntar sig många att man ska vara helt inkompetent för att man har en autistisk diagnos är en bra fråga i sig. Saken är ju den att precis som alla andra är jag bra på vissa saker, och sämre på andra. Med skillanden att det jag är bra på är jag ofta exceptionellt bra på och det jag är dåligt på är det för mig näst intill omöjligt att förbättra. För ungefär ett halvår sedan blev jag beviljad LLS insatser och har gått på daglig verksamhet sedan dess ungefär tre dagar varje vecka. Det är något som jag känner ger mig struktur och fyller upp mitt liv men som jag får kämpa med för att det ska ge mig någon faktiskt mening. Problemet ligger mer i hur jag ska känna att jag faktiskt utför någonting där jag använder mig av min kompetens. Det är troligen lika besvärligt att vara överintelligent som att vara underintelligent i det här sammanhanget. Att försöka skapa en egen mening i tillvaron som visar att du faktiskt har ett värde. Ett självförverkligande värde. Jag tror att det är där jag befinner mig i mitt liv just nu. Jag har gått igenom årtal av studier på högskolor och universitet. Jag har avslutat studierna och fått ut mina titlar och min examen. Jag har lyckats att konfrontera mig själv, besegra mig själv och vinna. Jag har en diagnos, men jag äger diagnosen, den äger inte mig. Och det är där jag befinner mig nu, väl medveten om vem jag är och hur jag är. Vilka begränsningar jag har och hur jag ska hantera dem. Men fortfarande kämpar jag för att hitta min plats i en värld som inte passar mig, som inte är anpassat efter hur jag är. Jag är trots allt den avvikande. Fast det är inget som jag tänker be om ursäkt för. Det svåra är att anpassa världen så den passar mig, så att jag kan vara den bästa jag kan vara.
Var ett bra tag sedan som jag skrev en sådan här. Så vad händer i mitt liv? Det senaste året har jag kämpat med att få min diagnos bekräftad, att få rätt stöd och att få en ekononomisk stabilitet i livet. Jag har diagnosen aspergers och add. Vilket för mig inte är någon direkt nyhet. Men det är jäkligt intressant att se hur man blir bemött av omvärlden, när enda skillnaden gentemot innan är att man faktiskt har det dokumenterat. Från att bli behandlad av myndigheter som att "de inte förstår" eller inte bryr sig om att jag har problem och svårigheter blev jag helt plötsligt bemött som någon som skulle ha betydligt fler svårigheter än vad jag har. Varför förväntar sig många att man ska vara helt inkompetent för att man har en autistisk diagnos är en bra fråga i sig. Saken är ju den att precis som alla andra är jag bra på vissa saker, och sämre på andra. Med skillanden att det jag är bra på är jag ofta exceptionellt bra på och det jag är dåligt på är det för mig näst intill omöjligt att förbättra. För ungefär ett halvår sedan blev jag beviljad LLS insatser och har gått på daglig verksamhet sedan dess ungefär tre dagar varje vecka. Det är något som jag känner ger mig struktur och fyller upp mitt liv men som jag får kämpa med för att det ska ge mig någon faktiskt mening. Problemet ligger mer i hur jag ska känna att jag faktiskt utför någonting där jag använder mig av min kompetens. Det är troligen lika besvärligt att vara överintelligent som att vara underintelligent i det här sammanhanget. Att försöka skapa en egen mening i tillvaron som visar att du faktiskt har ett värde. Ett självförverkligande värde. Jag tror att det är där jag befinner mig i mitt liv just nu. Jag har gått igenom årtal av studier på högskolor och universitet. Jag har avslutat studierna och fått ut mina titlar och min examen. Jag har lyckats att konfrontera mig själv, besegra mig själv och vinna. Jag har en diagnos, men jag äger diagnosen, den äger inte mig. Och det är där jag befinner mig nu, väl medveten om vem jag är och hur jag är. Vilka begränsningar jag har och hur jag ska hantera dem. Men fortfarande kämpar jag för att hitta min plats i en värld som inte passar mig, som inte är anpassat efter hur jag är. Jag är trots allt den avvikande. Fast det är inget som jag tänker be om ursäkt för. Det svåra är att anpassa världen så den passar mig, så att jag kan vara den bästa jag kan vara.
Kommentera