Jag tänker tillbaka på mitt tidigare refererat till serien trasdockorna. En klassiskt serie som vi barn av 80-talet växte upp med. Bredvid mer spännande om än lättsmälta serier som Transformers, Turtles och Power Rangers. Trasdockorna var trasiga och knasiga med budskapet att det inte är något fel att vara annorlunda. Men i de flesta platser i samhället är det inte så det fungerar i verkligheten. Det är inte det minsta okej att vara annorlunda. Samhällets institutioner anpassas så att de fungerar för normala människor. Inte för avvikande eller annorlunda människor.
Skolan stöper alla i samma mall, alla har samma krav från arbetsförmedling och andra myndighetskontakter oavsett vad individen faktiskt klarar av. Ingen avvikelse accepteras utan stämplas istället med negativa ord och hot. Om du inte klarar av någonting får du inte stöd och hjälp utan du får höra saker som “Du är faktiskt vuxen och…” “Men det är ju bara att…” “Men alla andra klarar ju det…” Du nedvärderas på grund av dina avvikelser. Inga styrkor lyfts fram, såvida de inte överensstämmer med styrkor som efterfrågas hos en normal person. Om du inte efterlever kraven som ställs hotas du med indragen ersättning.
Samhällets skyddsnät arbetar aktivt för att trycka ner alla som är avvikande. Såtillvida du inte har en diagnos. Och även då blir du ifrågasatt. Kan det verkligen stämma? Kan det finnas någon som fungerar SÅ? Du möts av misstro, kommunala tjänstemän kan ostraffat skriva vad de vill om dig. Lögner, ren fiktion. Som en sagoberättelse utan någon som helst koppling till verkligheten. De kan inte hantera dig, för du följer inte mallen. Genom hela livet tvingas du leva med orimliga krav på dig själv som ständigt kräver mer än av du klarar och aldrig någonsin lyfter upp dig till någonting mer. Hur ska en person kunna utvecklas när de hela tiden måste kämpa för att låtsas tänka som andra, låtsas bete sig som andra och låtsats vara som andra?
Ett, två tre, jag är inte som dig.
Fyra, fem, sex, jag kommer aldrig vara som dig.
Sju, åtta, nio, varför kan du inte bara acceptera mig?
Tio, jag är lugn nu.
Hur olika får vi lov att vara? Hur olika får vi lov att vara innan det bedöms som för avvikande? Tillräckligt många punkter på en blankett så bedöms du som icke normal. Du har ett funktionshinder. Men ditt enda hinder är att de flesta människor inte är som dig. De fungerar inte som dig, de tänker inte som dig och de kommer aldrig att fullt förstå dig.
Det väcker irritation istället för förståelse. Istället för att bli nyfikna och anpassa sig för att du ska förstå och fungera kräver de en hundraprocentig anpassning av dig. Och hur mycket du än kämpar, genom decennium, genom hela livet kommer de aldrig någonsin bli nöjda. Du kan inte bli som dem. Du kan bara låtsas. Men om du låtsas är du inte äkta och du måste vara äkta, autentiskt, den du är. Men du får inte vara den du är. Du ska vara dig själv samtidigt som hela världen arbetar mot att du ska vara allt annat än dig själv.
Kommentera