Med det offentliga rummet menas det offentliga utrymme där alla har rätt att vistas eller deltaga. Det du rör dig mellan på väg mellan olika privata platser eller det som i sig är en offentlig plats som till exempel en park. Men det har i årtal talats om vem som egentligen äger detta offentliga rum. Privata aktörer såsom företag gör sig påminda genom reklam och marknadsföring och syns på reklampelare och annonsplatser. När bussar kör förbi pryds de av reklam. Vi ser skyltar eller logotyper för olika företag även innan vi befinner oss inne i dess faktiska lokaler eller utrymme. Ibland utformas byggnaderna för att de ska synas så mycket som möjligt och blir en sorts reklampelare i sig även om de egentligen har en annan form. Det finns de som menar på att “gatukonst”, former av graffiti är ett sätt att ta tillbaka detta utrymme från privata aktörer. Detta legitimerar därmed deras beteende även om beteendet i sig är ett brott och skadegörelse. Likaså det berömda exemplet bryant park i New York som ansågs vara överkört av droghandel och kriminalitet till den grad att människor inte längre ville vistas där. Utrymmet lyckades slutligen återerövras tillbaka genom strategin att få människor som sågs som oönskade att helt enkelt inte längre vilja befinna sig på platsen. Detta genom att attrahera i huvudsaken en finare grupp av människor som uppskattade små cafeeér och glasstånd samt en större representation av öppen spelning av musik och film. När en människa inte känner att den passar in i ett område är en strategi att dra sig undan till andra platser där den känner att den mer passar in. Med detta i åtanke har egentligen själva problemet lösts eller har det osynliggjorts och förflyttas till en annan plats. Och kanske ännu viktigare är det i längden en bra strategi att få en grupp att känna sig oönskad för att förfina områden?

Äganderätt handlar i denna bemärkelsen alltså inte om att faktiskt äga områdena utan om att synas och känna att man har rätt att synas, i vissa fall att överhuvudtaget känna att du har rätt att vistas i området. I fallet när det handlar om droghandel och kriminalitet är nog de flesta överens om att det är en bra sak att detta inte längre är synligt men om vi istället tar en annan grupp som exempel som exempelvis handikappade eller någon som på andra sätt är funktionshindrad. Vill vi att dessa individer inte ska ha tillgång till samhället på samma sätt som andra? Och nej detta är inte ett extremt exempel utan en fråga om hur vi ser på människor i sig. Har alla människor ett lika okränkbart värde eller finns det en skillnad i grundläggande rättigheter? Även om vi har lagstadgat att motverka diskriminering är det inte säkert att denna verkar mot fall där det inte är så uppenbart. För bara för att du har rätten att vara någonstans eller att göra någonting innebär det inte att du känner att du har den rättigheten. En liknande problematik finns i den hopplöshet som kan uppstå i ett stigmatiserat område. Bara för att möjligheter och utvägar existerar, innebär det inte att de som är berörda faktiskt ser det.

Kommentera

Publiceras ej