Du är trasig. Jag är trasig. Vi är alla trasiga. I boken kvinnan på tåget följer vi från flera personers perspektiv, men inledningsvis från Rachel. En människa det är mer eller mindre omöjligt att tycka om. Alla runt om henne tycks normala och hon känner sig just motsatsen. Hon vill vara normal, men hon kan inte. Hennes lösning är att ta till alkohol för att våga saker, för att lösa problem och för att dämpa depressioner.
“Grejen är den att man måste intala sig själv att man är på väg någonstans: bara välja en plats och sedan bege mot den […] När jag väl kommit fram till kyrkan vänder jag om och går tillbaka, går med långa, bestämda kliv hemåt, en kvinna som har någonstans att gå. Normal.”
När vi först möter henne har detta eskalerat i flera år och hon är fullt medveten om att hon är en alkoholist. Alkoholen berättar hon, har förstört hennes äktenskap, kostat henne jobbet och all värdighet. Hennes man lämnade henne för en annan kvinna, hon dök upp full på sitt arbete och efter avskedet åker hon trots allt samma tåg varje vardag in till sitt arbete. Fast hon går såklart inte dit, hon arbetar inte där längre. Istället går hon runt på stan, utan mening, utan mål, utan syfte.
Hon hittar på historier om människor som hon ser, skapar fantasinamn, yrken, bygger upp deras liv. Gör dem till liv som hon önskat för sig själv men har kastat bort. Fast är det egentligen så enkelt? De första kapitlen av boken bygger upp Rachel som en äcklig, motbjudande människa, någon som är kapabel till vad som helst och som inte kommer minnas det efteråt. En person som är våldsam och hotfull, som inbillar sig saker och inte kan skilja på dröm och verklighet. Under bokens gång börjar dock verkligheten skina igenom. Alla de människor hon ser som perfekta och normala, är det inte egentligen. Alla har sina svagheter och brister och mer eller mindre alla centrala karaktärer i boken skulle kunna ses som onda och fullkomligt egoistiska. Den egna lyckan och det egna perspektivet står över alla andras. Rachel har svårt att förstå hennes eget perspektiv och känner inte längre sig själv, men bokens andra centrala karaktärer Megan, Anna, Tom med flera är totalt medvetna om det. De ser sina brister, sina styrkor och vet hur de ska bäst utnyttja andra för sina egna syften.
Megan, den andra huvudkaraktären från boken är en av de människor Rachel målar upp ett fantasiliv om i sitt huvud. I denna fantasi är hon lycklig, älskad, trygg och självsäker. I verkligheten är hon ständigt olycklig, har sömnproblem och ständigt enorma skuldkänslor. Hennes enda sätt att hantera sina känslor är att ständigt förföra män, gärna gifta män. Hon älskar känslan av makt och kontroll, att hon kan få dem när hon vill. Att hon kan få dem att göra vad hon vill. Hon har makt över dem, men inte över sig själv och när hon förlorar kontrollen vet hon inte vad hon ska göra. Känslorna tar helt överhanden, hon vill känna sig behövd men vet inte hur. Bilden hon ger utåt av sig själv, även den hon ger till sig egen man är falsk. Hela hon är falsk, lika falsk som den fiktiva person Rachel figurerat henne som i sitt huvud. Men vad som gör det hela så speciellt är att det falska, den fiktiva gränsen mellan fantasi och verklighet är något som binder samman både människorna i bokens verklighet liksom människorna i vår egen verklighet. Det är smutsigt, äkta. Falskheten i sig är en representation av den faktiska människan. Komplicerad, mångfacetterad, uppbyggd av lager av handlingar och känslor. Detta är ett mer centralt tema för boken än dess faktiska handling. Hur människor känner att de sticker ut, känner att de där andra är så perfekta men själva är de trasiga. Vem är det som bestämmer det? Vem är det som har rätten att säga att någon är trasig? Människor ger sig själva den rätten. Rätten att döma. dela in andra i fack och associera en person primärt med en central roll den har i sitt liv.
Anna är den tredje personen vars perspektiv vi får följa i boken, dock till en betydligt mindre del än Megan och Rachel. Anna är mamma, Rachel är alkoholist och Megan är hustru. Det är deras centrala roller, hur världen ser på dem När de ser Anna tänker de inte på hur hon njöt av att vara älskarinna åt en gift man. Hur hon njöt av att kunna gnida det i ansiktet på hans före detta fru när deras äktenskap krackelerat. Nej, istället är hon mamma. Den glada, felfria mamman som mer eller mindre förpassats till hemmafru. Det är hennes roll. Hon får representera stabiliteten i tillvaron som det gamla kvinnoidealet förväntas att hänvisa till. Hennes man står för försörjningen av familjen och har en tydlig partrikall ställning i familjen. Annas roll i boken är till en början en kontrast mot Rachels. Någon som ska representera det stabila, den perfekta hustrun och mamman som Rachel aldrig var. Egentligen är hon inte det, utan det är en roll hon tvingats glida in i. Vi får små glimtar av den riktiga Anna genom bokens gång, men det är svårt att med bestämdhet säga hur hon egentligen är då fokuset under hennes kapitel mer ligger på att skapa en kontrast och konflikt gentemot Rahel.
Megans centrala roll är som hustru, men det är ingen roll hon är bekväm med. Hon trivs inte i de gamla könsmaktsordningarna och vill bryta sig loss. Hon manipulerar män men är samtidigt helt beroende av dem för att känna någon som helst meningsfullhet i tillvaron. Hon existerar inte utan dem. Hon behöver vara hustru till en man, älskarinna till en annan för att känna sig bekräftad och för att känna att hon ens lever. Hon representerar kaoset, en kvinna som vill ha frigörelse men samtidigt ändå inte. En kvinna som känner sig låst i sin tillvaro men saknar förmågan att bryta sig loss. Hon måste manipulera och förföra män för att känna kontroll, men egentligen har hon ingen kontroll alls. Hennes man är våldsam, kontrollerande och hennes älskare precis likadan. Megans bakgrund, när vi väl får reda på den presenteras till en början med som rebellisk och äventyrlig. Efter att hennes bror dött när hon var 15 år drar hos sig undan från familjen, blir tillsammans med en missbrukare och flyttar tillsammans med honom. Men hon går knappt ut från deras hem och är ständigt drogpåverkat under flera års tid. De åren som formar oss till de vi blir som vuxna. Hon har aldrig någon tid för utveckling utan kastas från tidig ålder in i en värld av droger, prostitution och där människor utnyttjar varandra för egen vinning. Med den bakgrund är det så konstigt att hon inte vet vem hon är och att hon är helt beroende av andra för att känna sig levande?
Rachel presenteras inledningsvis som alkoholisten, den tragiska människan som vi ska undvika så mycket som möjligt. Hon är det avskräckande exemplet. En person som skriver hotfulla mail utan att minnas det, som vaknar upp blodig utan ett endaste minnesbild från natten innan. Hon är den vilsna, någon som fallit så lågt att andra inte längre ser någon väg upp för henne längre. Eller så bryr de sig inte. Undvik henne, se henne inte, hon är inte som vi. Fast hon är precis som vi. Hon är konsekvensen av egoismen runt om henne. Av kontrollen, förväntningarna och trycket från den sociala aspekten av samhället. Hon känner att hon måste ha ett bra jobb, vara den perfekta hustrun och bli en mor. Redan från start kämpar hon i motvind mot de förutsättningar hon lägger på sig genom andras blickar, andras kommentarer. Hon har inte förmågan att skapa sig ett liv som styrs av hennes egen vilja, eller hennes egna förutsättningar. Hon måste vara gift med sin man, hon måste bli gravid, hon måste bete sig rätt. Hon måste, måste, måste måste. Alkoholen tar över. Depressionen tar över. Egentligen är det måstena som tar över, andras syn på hur hon borde leva, hur hon borde vara. Hon är otillräcklig och misslyckad. Den projicerade självbilden hon känner inåt transformerar hennes yttre. Hon blir fet, ofräsch, äcklig. Hon tror att världen ser henne som misslyckad vilket leder till att hon blir precis det. Varken Rachel eller Megan sträcker ut en hand mot någon, de ber aldrig om hjälp och de saknar förmågan att se hur deras egna brister skapat den tillvaron de befinner sig i. De gör sig båda beroende av män som skadar dem, leker med dem och utnyttjar dem. Den ena bakom sitt perfekta skal och vackra yttre, den andra bakom en mask som bara är skuggan av den hon än gång var.
"Jag är inte samma tjej jag en gång var. Jag är inte längre åtråvärd. På något sätt är jag frånstötande. Det är inte bara det att jag gått upp i vikt, eller att ansiktet är plufsigt av alkohol och av sömnbrist; det är som om hela jag utstrålar skadat gods, folk ser det i mitt ansikte, på min hållning, på hur jag rör mig."
Bortom presentationen av dessa tre kvinnor och männen i deras liv väver boken in ett mordmysterium som blandar in dem alla. Det är något för att engagera och driva en handling bortom drama och karaktärsutveckling. Men samtidigt ger det samtliga inblandade ett annat syfte, en annan mening. Mordet gör att maskerna faller och egoismen lyser fram. Alla blir smutsiga, ingen fasad håller längre. Alla blir trasiga. Alla blir mänskliga.
