Har nästan blivit en vana att jag tillsammans med en vän i Örebro har filmkväll hemma hos mig en gång i veckan. Där vi tittar på en mängd olika filmer från olika genres. Det har blivit allt ifrån thrillers, skräckfilmer, komedier och filmer som inte riktigt passar in någonstans. Samtidigt har det också varierat mellan de stora amerikanska filmbolagen och indiefilmer. Han kan se det mesta men har en rädsla inför att se filmer om är äldre eftersom de märkbart kan se gamla ut. Jag funderar lite kring hur vanligt detta är idag, att avskräckas från något som kan vara potentiellt bra enbart för att det har några år på nacken? I dagens filminlägg kommer jag tipsa om lite filmer som visserligen är äldre, men som fortfarande erbjuder något unik i dagens filmklimat.
"Gleaming the cube" har förutom sitt udda namn också titeln Skate or die för att göra dig ännu mer förvirrad när du letar efter den. Hur som helst är det en 80-talsfilm med ett fantastisk soundtrack som är brukligt för filmer från den här perioden. Den fokuserar kring skataren Brian, som efter ett tragiskt mord blir vittne till saker han inte kan ignorera. Handlingen är i ärlighetens namn inget speciellt, inte heller presentationen i sig. Vad som gör filmen till något särskillt är huvudpersonen förmåga att ta sig runt överallt på sin skateboard och uppbrott i filmen där man väljer att fokusera enbart på skateboard trick och fineser samtidigt som ett dunkade 80-tals soundtrack tar allt större plats. Ytligt? Ja, det må så vara. Men det fungerar.
Visst vore det perfekt om det fanns en man som eftersävade den perfekta familjen? Någon som såg till höga ideal och konservativa värden. En man som alltid kommer finnas där för familjen till sin trolovade. En man som fyller upp den plats som saknas och ger barnen den fadersgestalt de behöver. Och vid första händelse som han anser vara ett misstag mördar hela familjen och letar upp en ny? Jag antar att det där sista bröt illussionen, men det är precis en sådan man vi finner i den här gamla klassikern. Mannen spelas av Terry O´Quinn som de flesta nog är bekanta med från den välkända tv-serien Lost där han spelade den omtyckta karatären Locke. I denna film lär han inte direkt bli omtyckt för att han spelar en karamatiskt karatär utan istället för att han spelar sin roll ytterst bra. Mellan raderna kan man också se filmen som ett sätt att visa både att en familj kanske inte behöver en tredje part för att vara "hel" och att de traditionella familjevärde inte nödvändigtvis kommer leda till någonting positivt i slutändan. Man skulle också kunna tolka filmen som ett sätt att uppvisa en extrem form av partiakalt förtryck men jag tänker inte överanalysera filmen utan enbart rekommendera den för en riktigt ordentlig titt. Se dock till att se orginalversionen från 1987 och inte remaken. Vad är det med klassiska filmer och dåliga remakes nu för tiden föresten?
"Gleaming the cube" har förutom sitt udda namn också titeln Skate or die för att göra dig ännu mer förvirrad när du letar efter den. Hur som helst är det en 80-talsfilm med ett fantastisk soundtrack som är brukligt för filmer från den här perioden. Den fokuserar kring skataren Brian, som efter ett tragiskt mord blir vittne till saker han inte kan ignorera. Handlingen är i ärlighetens namn inget speciellt, inte heller presentationen i sig. Vad som gör filmen till något särskillt är huvudpersonen förmåga att ta sig runt överallt på sin skateboard och uppbrott i filmen där man väljer att fokusera enbart på skateboard trick och fineser samtidigt som ett dunkade 80-tals soundtrack tar allt större plats. Ytligt? Ja, det må så vara. Men det fungerar.
Visst vore det perfekt om det fanns en man som eftersävade den perfekta familjen? Någon som såg till höga ideal och konservativa värden. En man som alltid kommer finnas där för familjen till sin trolovade. En man som fyller upp den plats som saknas och ger barnen den fadersgestalt de behöver. Och vid första händelse som han anser vara ett misstag mördar hela familjen och letar upp en ny? Jag antar att det där sista bröt illussionen, men det är precis en sådan man vi finner i den här gamla klassikern. Mannen spelas av Terry O´Quinn som de flesta nog är bekanta med från den välkända tv-serien Lost där han spelade den omtyckta karatären Locke. I denna film lär han inte direkt bli omtyckt för att han spelar en karamatiskt karatär utan istället för att han spelar sin roll ytterst bra. Mellan raderna kan man också se filmen som ett sätt att visa både att en familj kanske inte behöver en tredje part för att vara "hel" och att de traditionella familjevärde inte nödvändigtvis kommer leda till någonting positivt i slutändan. Man skulle också kunna tolka filmen som ett sätt att uppvisa en extrem form av partiakalt förtryck men jag tänker inte överanalysera filmen utan enbart rekommendera den för en riktigt ordentlig titt. Se dock till att se orginalversionen från 1987 och inte remaken. Vad är det med klassiska filmer och dåliga remakes nu för tiden föresten?
