På något sätt är vi alla "skyldiga" om det är det rätta ordet att använda till detta. Etikettsbenämning för att sortera människor. Vi kan inte undvika att göra detta, det ligger i vår natur. För att förstå världen förenklar vi de människor vi stöter på i den. För att förstå och kunna bilda en uppfattning snabbt. Individer vi möter blir sin ålder, kön, hudfärg, politiskt ståndpunkt, religiöst övertygelse, etnicitet och sexuella preferens. Men det blir också ett sätt att skapa den kollektivistiska föreställningen att människor som liknar oss i flera av de ovan nämnda kategorierna nödvändigtvis behöver vara dem vi ska vara med. Jag trivs inte med att låta andra kategorisera mig, under skoltiden intresserade jag mig av allt från litteratur, idrott till tv-spel. Jag gjorde saker som var fullständigt korkade och jag gjorde saker som i efterhand framstår som smått briljanta. Det är min övertygelse att de flesta människor strävar efter att ses som individer bortom deras kollektiva gemenskaper. -Jag finns här, se mig, snälla se mig för vem jag är inte din projektion av vem du tror att jag är.
Samtidigt existerar en rädsla för att inte passa inte eller att inte hålla måttet. Vi jämför oss gärna med andra och i valet av jämförelse skapar vi en positiv eller negativ självbild. Det finns ingen annan människa som är exakt som den vi själva är. Det är en unik kombination av tankebanor, troserfarenheter och förståelse av hur världen bestraffar sig. Sunt förnuft är inget som existerar annat än i relation till vår egen förståelse av världen, kring våra parametrar för förståelse av denna.
Jag är själv kollektivist, jag tänker inte förneka det. Samtidigt ser jag individerna i kollektiven. Det går att se på grupper på makronivå i samhället samtidigt som du ser individerna på den individuella nivån. Det är i sig ingen kontrast. Människan är ingen samhällsteori, en människa är betydligt mer komplicerad än så. En människa behöver inte följa en tes, en given röd tråd. Hon är motsägelsefull och aldrig rent igenom ond eller god. Hon är en individ.
Samtidigt existerar en rädsla för att inte passa inte eller att inte hålla måttet. Vi jämför oss gärna med andra och i valet av jämförelse skapar vi en positiv eller negativ självbild. Det finns ingen annan människa som är exakt som den vi själva är. Det är en unik kombination av tankebanor, troserfarenheter och förståelse av hur världen bestraffar sig. Sunt förnuft är inget som existerar annat än i relation till vår egen förståelse av världen, kring våra parametrar för förståelse av denna.
Jag är själv kollektivist, jag tänker inte förneka det. Samtidigt ser jag individerna i kollektiven. Det går att se på grupper på makronivå i samhället samtidigt som du ser individerna på den individuella nivån. Det är i sig ingen kontrast. Människan är ingen samhällsteori, en människa är betydligt mer komplicerad än så. En människa behöver inte följa en tes, en given röd tråd. Hon är motsägelsefull och aldrig rent igenom ond eller god. Hon är en individ.
Kommentera