Magnus Book

Kanske inte en direkt passande rubrik. Jag finner mig själv med problemet att jag inte har några problem med att skriva, jag har inga problem med att föra fram argument eller att väga saker mot varandra. Jag kan analysera saker till den grad att det blir absurt. Men när det kommer till egna åsikter. Varför har jag så svårt att föra fram "Jag tycker detta" kanske för att jag är så van vid att behöva underbygga alla åsikter, alla argument med en form av tydlig struktur? Ibland känns det som en av de största anledningarna till att jag inte direkt skriver av mig mycket trots att jag anser att jag är relativt bra på det är att jag inte har någonting att säga. Men är det egentligen sant? Har jag verkligen så lite att säga eller är det mer en känsla av meningslöshet? Under fredagar har vi för tillfället debatt/diskussioner i kursen jag läser. Jag kan argumentera för allt, oavsett vad jag ska ha för ståndpunkt kan jag objektivt komma fram till saker jag skulle kunna tycka. Efter den senaste sa jag att jag egentligen inte sagt ett ord om vad jag själv tycker, vilket fick en tjej på kursen att fråga mig vad jag egentligen tycker? Jag kunde bara bemöta det med tystnad. Nu tror jag inte det var för att jag inte tycker något egentligen. Det tar bara ett tag för mig att komma fram till vad jag faktiskt tycker. Och det jag tycker förändras hela tiden. Kanske är det egentligen så att det är därför som jag inte finner någon anledning till att uttrycka saker i ord? Det blir meningslöst för att det hela tiden förändras. Eller det är meningslöst för vad jag än säger så har det säkerligen redan sagts förut. Det är också en av anledningarna till att jag aldrig orkar engagera mig att följa politiken under längre period. Man lär sig att se alla mönster, alla argument och alla motargument. Samma saker som upprepas överallt, till slut tråkas du ut till och med av de argument du håller med om; Och om det är något jag inte vill bli är det uttråkad.